Jag inser nu att under den tiden där jag inte trodde att jag hade några vänner så hade jag faktiskt väldigt många. eller snäppet mer än nu ändå, jag vet inte men det känns som om allt bara försvinner bort från mig. men jag skyller mest bara på mig själv.

och snart försvinner stallet också.. det enda som fick mig att orka genom hela lågstadiet och mellanstadiet. alla fantastiska människor och hästar jag mött där t ex Lotten och senare Therese. scooby var den som fick vara min vän när jag "bara" hade två kompisar, han förstod alltid vad jag kännde. var jag rädd så fixade han det åt mig. på senare år så kom ju mega, lady, nisa, madonna, marre, marinen, gerda och en massa andra fina hästar som lärt mig att tänka mig in i varje hästs unika situation och hur olika de verkligen är.

ikväll klarade jag inte ens av att rida, känner att jag bara mått dåligt hela veckan. hatat mig själv och saker som andra gjort och gör. jag ville inte sätta mig upp på hästen och rida då, det gick bara inte. jag skulle bara ha suttit där och vart ledsen och allt hade gått helt fel med hästen, plus att jag är lite arg också av nån anledning. man bör inte sätta sig upp på hästen om man är arg eller ledsen och inte kan koppla bort det, enligt mig iallafall. det skulle bara brista vid minsta lilla som händer, allting skulle ha gått åt skogen.

efter den här terminen har jag bara en hösttermin och en vårtermin kvar. sen är det slut för alltid. det blir inget sommaruppehåll, det blir slutet. inget att komma tillbaka till.. och vad ska hända med hästarna? nästan så man vill köpa dom alla så att man kan se till att dom får bra hem sen när man säljer dom vidare. äh jag vet inte. allt är så jobbigt just nu. men det löser sig. allting löser sig på ett eller annat sätt även om det blir på ett mindre bra.

Love of two is one